Anna Johansson har forskat om hur barn gör när de improviserar fram teater.
I gestaltningen upptäcker barnen de dialoger som behövs för att berättelsen ska hänga ihop.Teaterskapande kan vara en väg till att skapa berättelser.
I min avhandling Barns teaterskapande har jag utforskat hur barn tillsammans skapar teater utan att ha ett manus eller en befintlig berättelse att utgå ifrån. Teaterskapande innebär att skapa gestaltade berättelser där barnen tillsammans utformar innehåll och roller.
Avhandlingen bygger på två studier i tre barnteatergrupper på en kulturskola. I första studien har jag följt en grupp med barn i tioårsåldern under deras process att gemensamt skapa en föreställning, från att de skrev ner teman om vad pjäsen skulle handla om till att de spelade upp sin pjäs. Utifrån vad jag fann i den studien genomförde jag sedan tillsammans med två verksamma dramapedagoger en praktikutvecklande studie, inom ramen för modellen Learning study, för att identifiera det kunnande och det tillvägagångsätt som eleverna använder och utvecklar när de skapar teater.
Ett arbetssätt som användes i barnteatergrupperna var ”miniteater”, vilket innebar att eleverna i mindre grupper skapade korta scener som de visade upp för varandra i slutet av lektionen. Till exempel kunde pedagogen ge varje grupp ett föremål och säga ”Den här saken hittar ni på en plats som ni kommer överens om. Saken ska vara viktig för den fortsatta scenen som ni gör”. Eleverna fick sedan tillsammans utforma händelser och roller till en gestaltad berättelse.
Dramapionjären Winifred Ward poängterar redan 1942 i en artikel om creative dramatics att ingen kan skapa något i ett tomrum. Enligt den ryska pedagogen och teoretikern Lev Vygotsky omfattar begreppet skapande både produktion och reproduktion, där tidigare erfarenheter omvandlas till något nytt. Ett exempel på det är när eleverna i min studie fick i uppgift att skapa en scen där en spinnrock skulle finnas med. Eleverna använde sig då av delar från den klassiska sagan om Törnrosa, som de alla kände till, och lade sedan till nya händelser och roller. På liknande sätt använde de sig av filmer och andra gemensamma erfarenheter som de byggde vidare på.
Vanligtvis samtalade eleverna först om innehållet i miniteatern och sedan övade de, vilket innebar att idéerna prövades genom att gestaltas. När de (pr)övade, upptäckte de att ytterligare händelser behövde läggas till för att berättelsen skulle hänga ihop. Rollerna omformades också vidare i mötet med medspelare, utifrån hur andra reagerade på dem. Gestaltningen förfinades successivt under övningen genom att eleverna la till repliker och handlingar som förtydligade vad rollen gör och varför.
Processen att skapa en gestaltad berättelse har starka beröringspunkter med rollek där barnen pendlar mellan att gestalta (i roll) och att tala om det som gestaltas (ur roll). Eleverna går även ur roll och betraktar det som gestaltas, vilket jag benämner som att ha en utifrånblick. På så sätt kan de ta en tänkt publiks perspektiv och få syn på vad som behövs för att berättelsen ska hänga ihop och för att publiken ska förstå den.
För att ett förslag ska kunna iscensättas krävs att medspelarna accepterar förslaget. Det innebär att lyssna in varandras förslag och bidra med egna idéer – bygga vidare på någon annans förslag. Under avhandlingsprojektet planerade jag och de medforskande dramapedagogerna en lektion där eleverna fick öva på att just bygga vidare på varandras förslag.
Lektionen inleddes med en improvisationsövning i att bejaka (säga ja). I par fick eleverna i uppgift att ge förslag på en aktivitet. Den som får förslaget ska säga ja och sedan gestaltar de förslaget tillsammans. Exempelvis A: ”Ska vi simma?” B: ”Ja det gör vi”. De gestaltar tillsammans att de simmar B: ”Ska vi plocka äpplen?” A: ”Ja det gör vi”. De gestaltar tillsammans att de plockar äpplen.
För att även lägga till något fick eleverna sedan i uppgift att den ena ger ett förslag och den andra svarar med ett ”Ja och”, lägger till en fortsättning och gestaltar det sedan tillsammans. Exempelvis A: ”Ska vi spela gitarr?” B: ”Ja och då spelar vi en rocklåt”. De gestaltar tillsammans att de spelar en rocklåt på gitarr. B: ”Ska vi åka rutschkana?” A: ”Ja och det är en vattenrutschkana”. De gestaltar tillsammans att de åker vattenrutschkana.
Därefter fick de i uppgift att i grupper skapa en berättelse genom att en person säger en mening, nästa person ska bejaka förslaget genom att säga ja och sedan berätta vidare. Slutligen fick de i uppgift att skapa och gestalta en scen, en miniteater, av den gemensamma berättelsen. Början och slutet ska inte ändras. Om inte alla har en roll, får eleverna lägga till roller, och pedagogen säger att det är viktigt att tänka på att rollerna ska vara en del av berättelsen. Eleverna får prata med varandra om hur berättelsen hänger ihop och om något behöver justeras för att den ska göra det.
Miniteater kan vara en inledning till muntligt berättande och berättelseskrivande. Genom att göra miniteater får karaktärerna i berättelsen möjlighet att utvecklas i mötet med andra karaktärer, och dialoger skapas. Eleverna får öva på att både ta karaktärernas perspektiv (genom gestaltning) och åskådarens perspektiv (genom att betrakta det som gestaltas). Själva (pr)övandet av miniteater ger eleverna möjlighet att identifiera vad som behöver korrigeras och läggas till för att berättelsen ska hänga ihop och ha en dramatisk spänning.
Det är ett kollektivt skapande där eleverna delar idéer med varandra och bygger vidare på varandras idéer. Det innebär att eleverna övar sig i att både ge de andra i gruppen förslag på hur berättelsen ska utvecklas och att respondera på gruppens förslag – de använder och utvecklar kommunikativa förmågor.
Anna Johansson, fil dr i ämnesdidaktik med inriktning mot de estetiska ämnenas didaktik. Disputerade i maj 2023 på Stockholms universitet med avhandlingen Barns teaterskapande: En ämnesdidaktisk studie av drama och teater i kulturskolan. Hon har en bakgrund som dramapedagog och lärare i teater.
Comments